Så nu var det dags för en ordentlig uppdatering.
I fredags skulle alltså Hoffmaestro spela på grönans stora scen och facebook skvallrade om 9 000 gäster så vi förberedde oss för en galet bra kväll, detta spårade dock som ni säkert förstått. När vårat femkampsgäng var klart vid kvart i sju var köerna utanför monstruösa och vi hade redan innan märkt att parken började bli ordentligt full den med. Och inte bara full i den bemärkelsen. Vi blev utplacerade i entréerna, om vi inte skulle sälja biljetter och hjälpa dem i kassorna så skulle vi stänga de andra entréerna när vi släppt in de 15 000 som max får vara i parken samtidigt. Jag var dock sjuk och inte speciellt pepp, detta resulterade i att jag istället hamnade i disken på café classic. Min räddning! Även om det var extremt hetsigt och fullt upp konstant så slapp jag de värsta gästerna. Vid kvart i åtta blev vi nämligen tvungna att stänga igen alla grindar och då stod det fortfarande mellan 4- och 8 000 personer utanför och ville in. Till detta bör tilläggas att det inte var några vanliga trevliga konsert gäster, utan både de 15 000 inne i parken och de dryga 5 000 utanför var fulla, galna och vissa aggressiva personer i åldrarna 15 till 30 som inte hade några begränsningar alls visade det sig. När jag på min rast smet ut i parken var det en ruggigt bra konsert PÅ scenen och en helt galen föreställning nedanför. Folk svimmade, kräktes, klämdes, dansade, sjöng, slogs, klättrade, var mitt upp i livet eller nära på att fatta dumdristiga beslut som kunde skadat dem för livet då de valde att börja klättra på berg- och dalbanor och andra attraktioner som fortfarande var igång. De snodde vinster ur spelen och skallade vakter. Klockan nio såg ledningen ingen annan lösning än att stänga ner alla enheter. Allt skulle stängas och efter konserten var det bara att slussa ut folk. Personalen var i chock, gästerna var i chock, poliserna och vakterna var i chock. Det var som sagt kaos. Vi hade möten och jag var som sagt oerhört skonad även om det var en av de konstigaste jobbdagarna jag vart med om och inte gärna återupplever. Vi fick gå hem tidigare om vi ville och de flesta ville bara hem och sova. Vi var dock några som kände att en öl och samtal skulle sitta fint. Att det dessutom var Wictors sista utekväll i Stockholm skadade ju inte. Därför begav vi oss till After och sedan bar det av därifrån hem istället.
Igår jobbade jag som sagt tolv timmar, vilket inte hjälpte den sedan tidigare existerande förkylningen. Att jag dessutom satt stilla och frös stora delar av kvällen gjorde det inte heller bättre. När jag vaknade imorse hade jag alltså ingen röst, men bestämde mig trots det för att gå till jobbet. Det visade sig att jag skulle stå i spel idag, men efter ipren, tre spelbyten, en sprängande huvudvärk och feber insåg jag, eller snarare mina chefer och jobbarkompisar, att den bästa lösningen var att gå hem tidigare för att sova. Därför ligger jag nu i soffan och tittar på mamma mia samtidigt som johan klappar mig på ryggen och berättar om Kosovo. Han har nämligen äntligen kommit hit. Sista permissionen innan han kommer hem på riktigt nästa gång. Så nu ska vi planera vad vi ska göra i veckan, riktigtriktigt mysigt! Han vill även att jag ska skriva in en liten hälsning, så.
Förövrigt har jag fått vara superkombi på jobbet den senaste tiden, remvagn, diskare, 5-kampsvärd, spel-, attraktion- och entrévärd. Så himla roligt!
KÄRLEK
I fredags skulle alltså Hoffmaestro spela på grönans stora scen och facebook skvallrade om 9 000 gäster så vi förberedde oss för en galet bra kväll, detta spårade dock som ni säkert förstått. När vårat femkampsgäng var klart vid kvart i sju var köerna utanför monstruösa och vi hade redan innan märkt att parken började bli ordentligt full den med. Och inte bara full i den bemärkelsen. Vi blev utplacerade i entréerna, om vi inte skulle sälja biljetter och hjälpa dem i kassorna så skulle vi stänga de andra entréerna när vi släppt in de 15 000 som max får vara i parken samtidigt. Jag var dock sjuk och inte speciellt pepp, detta resulterade i att jag istället hamnade i disken på café classic. Min räddning! Även om det var extremt hetsigt och fullt upp konstant så slapp jag de värsta gästerna. Vid kvart i åtta blev vi nämligen tvungna att stänga igen alla grindar och då stod det fortfarande mellan 4- och 8 000 personer utanför och ville in. Till detta bör tilläggas att det inte var några vanliga trevliga konsert gäster, utan både de 15 000 inne i parken och de dryga 5 000 utanför var fulla, galna och vissa aggressiva personer i åldrarna 15 till 30 som inte hade några begränsningar alls visade det sig. När jag på min rast smet ut i parken var det en ruggigt bra konsert PÅ scenen och en helt galen föreställning nedanför. Folk svimmade, kräktes, klämdes, dansade, sjöng, slogs, klättrade, var mitt upp i livet eller nära på att fatta dumdristiga beslut som kunde skadat dem för livet då de valde att börja klättra på berg- och dalbanor och andra attraktioner som fortfarande var igång. De snodde vinster ur spelen och skallade vakter. Klockan nio såg ledningen ingen annan lösning än att stänga ner alla enheter. Allt skulle stängas och efter konserten var det bara att slussa ut folk. Personalen var i chock, gästerna var i chock, poliserna och vakterna var i chock. Det var som sagt kaos. Vi hade möten och jag var som sagt oerhört skonad även om det var en av de konstigaste jobbdagarna jag vart med om och inte gärna återupplever. Vi fick gå hem tidigare om vi ville och de flesta ville bara hem och sova. Vi var dock några som kände att en öl och samtal skulle sitta fint. Att det dessutom var Wictors sista utekväll i Stockholm skadade ju inte. Därför begav vi oss till After och sedan bar det av därifrån hem istället.
Igår jobbade jag som sagt tolv timmar, vilket inte hjälpte den sedan tidigare existerande förkylningen. Att jag dessutom satt stilla och frös stora delar av kvällen gjorde det inte heller bättre. När jag vaknade imorse hade jag alltså ingen röst, men bestämde mig trots det för att gå till jobbet. Det visade sig att jag skulle stå i spel idag, men efter ipren, tre spelbyten, en sprängande huvudvärk och feber insåg jag, eller snarare mina chefer och jobbarkompisar, att den bästa lösningen var att gå hem tidigare för att sova. Därför ligger jag nu i soffan och tittar på mamma mia samtidigt som johan klappar mig på ryggen och berättar om Kosovo. Han har nämligen äntligen kommit hit. Sista permissionen innan han kommer hem på riktigt nästa gång. Så nu ska vi planera vad vi ska göra i veckan, riktigtriktigt mysigt! Han vill även att jag ska skriva in en liten hälsning, så.
Förövrigt har jag fått vara superkombi på jobbet den senaste tiden, remvagn, diskare, 5-kampsvärd, spel-, attraktion- och entrévärd. Så himla roligt!
KÄRLEK
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar