Om kluvenheten hade ett ansikte skulle det se ut som mig just nu. Jag var så ledsen hela kvällen igår och hela dagen i bilen, men i samma sekund jag gick innanför dörren här hemma hos mormor och morfar kunde jag inte stå stilla för att jag blev så glad. Tänk att jag inte har vart i Stockholm på ½ år, det känns helt absurt Allt är sig likt och jag blir så glad. När jag sedan sitter och tänker på att jag ska tillbaka till grönan imorgon och på alla jag kommer träffa igen kan jag inte sluta le. Samtidigt läser jag det ena sorgliga men underbara mailet från mina underbara Trysilvänner efter det andra och då kan jag inte sluta gråta. Tror dock inte riktigt att jag har fattat att jag ska lämna Trysil än heller, med tanke på att jag ska tillbaka på torsdag, men då vara där utan alla kompisar som åkt hem. När jag gick hejdå-rundan igår var det mycket minnen som kom upp igen och det är en FANTASTISK säsong jag har vart med om. Är så oerhört tacksam till alla människor som vart med och delat den med mig. Hade inte velat göra något annorlunda (tror jag, hehe). Det bästa är dock att jag vet att jag kommer träffa alla som jag vill i sommar, en ledig juli ska inte spenderas i en soffa så att säga. Nu ska jag passa på att njuta av några dagar i Stockholm innan det blir Trysil, packning, Göteborg, ompackning och sedan Stockholm på riktigt.
So long, ses snart igen alla underbara!
KÄRLEK
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar