I lördags var jag med om det sjukaste, sådant som egentligen inte händer, man ser det kanske på film, men det händer verkligen inte. Allt började med att delar av familjen Gödh möttes i stan för att fixa presenter till kvällens byebye-party. Därifrån bar det av hem för att förtära lite grönkålssoppa innan jag och Johan satte oss i bilen för att han skulle skjutsa mig till Olle samtidigt som vi sjöng Bruce så högt vi kunde. Antagligen en skrämmande syn, menmen, väl hemma hos Olle satte kreativiteten igång. Det skapades tre otroligt fina sovmasker med ledorden; LÄEP, Gödh och Häst! En tårta och ett otroligt fint kort skapades också, älska att vara kreativa.
Sedan bar det av hem till Fritte där de hade fixat så superfeint med mat, godis, singstar och världens räjvbelysning och alla underbara människor var där och jag bara gick runt och stortrivdes. Massa bra musik och dans av alla dess slag blev det och en sannerligen lyckad kväll.
Det som nu kommer skrivas går egentligen inte att beskriva, men jag skall försöka så gott jag kan. När klockan var ungefär halv tolv ringde det på dörren igen och jag gick ditåt med tron på att det skulle vara någon som tittade förbi lite sådär. Dock blev chocken total när malin hann innan och öppnar dörren och den första jag ser är Nicki! NICKI! Som ska vara i australien! Och vem tittar fram bakom honom om inte Andy. Jag var helt mållös, vad gjorde de här?!? Jag ska ju åka ner om en vecka och träffa dem i aussi, inte här, utan där på andra sidan jorden. Stod bara med händerna för munnen när Fritte helt plötsligt kommer hoppande glatt ovetande om händelsen och när hon ser killarna bara släpper fantaflaskan hon har i handen, springer rätt ut i famnen på dem samtidigt som tårarna sprutar. Helt sjukt händelseförlopp sedan med folk överallt som inte förstår någonting. Till sist lyckades jag samla mig någotsånär och kunde säga hej till dem, så sjukt roligt att se dem där. Som jag längtat efter stunden att träffa dem och sett olika scenarion framför mig, detta var garanterat inte med.
De hade fått slut på pengar och kände sig ganska nöjda så det var dags att åka hem helt enkelt, utan att berätta för någon, det var bara Robin och Nickis svåger som visste om det.
Nu vet jag dock inte om jag skall skratta eller gråta. I tre månader har jag saknat dem varja natt och när de nu äntligen är hemma så skall jag åka. Det var ju meningen att vi skulle träffa dem där nere och göra massa roliga saker tillsammans. Nu kommer det bli lite drygt ytterligare 4 månader då vi inte kommer ses, känns inte så roligt. Jag vet att de inte var deras mening och att jag antagligen kommer få det hur roligt som helst där nere ändå för jag åker med så underbara människor och ska göra så mycket värt, men iaf.
Just nu är det iaf bara roligt att ha dem hemma igen!
Jag hatar verkligen att säga hejdå till människor!
