Say helo, wave goodbye

Jag hatar verkligen att säga hejdå till människor!

Det är lika sorgligt varhe gång, men framförallt när man ska iväg på sådana långresor som vi ska. Jag vet att det kommer bli grymt roligt, men just nu koncentrerar jag mig på att träffa alla de människor jag vill träffa innan vi åker. Därför är jag inte glad just nu, det kommer när vi landat, jag lovar.

Det är kaos i hjärnan eftersom jag ännu inte är färdig med allt fix inför resan, boende, CV, kopior och de sista sakerna som skall köpas. Allt det skulle antagligen gå att göra på en dag, men efetrsom jag känner mig själv så vet jag att det kommer ta mig alla 3½ resterande dagar att fixa allt. Ändå kommer jag springa runt i panik sista timmen och komma på saker som måste fixas. Vad är det då som gör att jag inte kan ta tag i saker och göra dem snabbare? Jo människor, människor är det bästa jag vet. Jag lever på människor, jag klarar mig inte utan dem. Alla mina underbara vänner, de jag älskar mest och som jag inte kommer träffa på flera månader. Jag försöker träffa så många personer som möjligt på så kort tid som möjligt. Gärna 3-4 olika på samma dag, samtidigt som jag fixar inför resan. Det säger sig självt att det blir kaos i hjärnan.

Er jag inte hinner träffa älskar jag ändå och så får vi ses när vi kommer hem!

Great friends are hard to find,

difficult to leave

and impossible to forget.

Kids

Man anar att man inte är redo att bli vuxen när det roligaste man kan göra är att, mitt i natten, bygga en koja tillsammans med sina 5 kompisar och ha en gosedjurskrokodil som vaktar utanför vid "vallgraven" så att det inte ska komma några fiender.

Och de påstås att vi skall fylla 20 i år. Någon som skulle kunna tro det?

It's not the years in your life that count, it's the life in your years.

Baby, we were born to run

Skratta eller gråta

I lördags var jag med om det sjukaste, sådant som egentligen inte händer, man ser det kanske på film, men det händer verkligen inte. Allt började med att delar av familjen Gödh möttes i stan för att fixa presenter till kvällens byebye-party. Därifrån bar det av hem för att förtära lite grönkålssoppa innan jag och Johan satte oss i bilen för att han skulle skjutsa mig till Olle samtidigt som vi sjöng Bruce så högt vi kunde. Antagligen en skrämmande syn, menmen, väl hemma hos Olle satte kreativiteten igång. Det skapades tre otroligt fina sovmasker med ledorden; LÄEP, Gödh och Häst! En tårta och ett otroligt fint kort skapades också, älska att vara kreativa.

Sedan bar det av hem till Fritte där de hade fixat så superfeint med mat, godis, singstar och världens räjvbelysning och alla underbara människor var där och jag bara gick runt och stortrivdes. Massa bra musik och dans av alla dess slag blev det och en sannerligen lyckad kväll.

Det som nu kommer skrivas går egentligen inte att beskriva, men jag skall försöka så gott jag kan. När klockan var ungefär halv tolv ringde det på dörren igen och jag gick ditåt med tron på att det skulle vara någon som tittade förbi lite sådär. Dock blev chocken total när malin hann innan och öppnar dörren och den första jag ser är Nicki! NICKI! Som ska vara i australien! Och vem tittar fram bakom honom om inte Andy. Jag var helt mållös, vad gjorde de här?!? Jag ska ju åka ner om en vecka och träffa dem i aussi, inte här, utan där på andra sidan jorden. Stod bara med händerna för munnen när Fritte helt plötsligt kommer hoppande glatt ovetande om händelsen och när hon ser killarna bara släpper fantaflaskan hon har i handen, springer rätt ut i famnen på dem samtidigt som tårarna sprutar. Helt sjukt händelseförlopp sedan med folk överallt som inte förstår någonting. Till sist lyckades jag samla mig någotsånär och kunde säga hej till dem, så sjukt roligt att se dem där. Som jag längtat efter stunden att träffa dem och sett olika scenarion framför mig, detta var garanterat inte med.
De hade fått slut på pengar och kände sig ganska nöjda så det var dags att åka hem helt enkelt, utan att berätta för någon, det var bara Robin och Nickis svåger som visste om det.

Nu vet jag dock inte om jag skall skratta eller gråta. I tre månader har jag saknat dem varja natt och när de nu äntligen är hemma så skall jag åka. Det var ju meningen att vi skulle träffa dem där nere och göra massa roliga saker tillsammans. Nu kommer det bli lite drygt ytterligare 4 månader då vi inte kommer ses, känns inte så roligt. Jag vet att de inte var deras mening och att jag antagligen kommer få det hur roligt som helst där nere ändå för jag åker med så underbara människor och ska göra så mycket värt, men iaf.

Just nu är det iaf bara roligt att ha dem hemma igen!

hösten

Alperna? London? USA? Göteborg? Stockholm? Asien?
Psykologi? Religion? Journalistik? Engelska? Lärare?

Dagens i-landsproblem är sannerligen att det finns för många valmöjligheter och en hjärna som har svårt att välja.

"you are my life now"

Har precis sett Twilight, igen. Inte sett den lika mycket som Clara än, minst 5 gånger på bio är svårslaget, men kommer alldeles säkert se den igen ändå. Jag har suttit hela filmen igenom och funderat på varför jag tycker så mycket om den och vill se den ännu fler gånger, men kommer inte på något konkret. Antagligen för att den handlar om kärlek och allt som handlar om kärlek får mig att må bra. Fast det känns som att det är något mer, för att det är en spännande story kanske, för att det är något overkligt som ändå blir sant, för att Robert Pattinson är sjukt snygg samtidigt som han egentligen är lite ful, för att det är en film, för att den är dystert grå hela tiden och ändå på något sätt lycklig eller som sagt för att den handlar om just kärlek.
Oavsett vad det är så får den mig att bli glad och blir ett bra tidsfördriv. Om det är någon som mot förmodan inte har sett den så se den och om det är någon som kan förklara för mig vad det är som gör att jag älskar den så förklara, antagligen är det omöjligt och en blandning av allt ovan.

"And so the lion fell in love with the lamb"

11.43 och inget jobb att gå till. Sista dagen igår, det känns onekligen väldigt konstigt samtidigt som att det är skönt. Inte behöva gå upp 6 på morgonen för att jobba hela dagen, nu kan jag istället sova och spendera resten av dagarna åt förberedelser.

Yoga om 2 timmar med Anna, ska bli skönt och spännande att se om jag kan hålla mig vaken.

Sista veckorna hemma ska bli en enda lång social fest känns det som, mycket räjv och roligt!

higher ground

Så var det fredag igen och jag ska alldeles strax bege mig till Pehå för att umgås med dem ikväll, det ska bli sjukt roligt för det va så längesen nu. Näst sista dagen på jobbet, det känns lite konstigt, men samtidigt så otroligt skönt. Jag och Anna bjöd på kärleksmums också, göödh!

Jag satt precis i köket och diskuterade avresan med mamma och pappa och insåg att pappa åker till Sälen en vecka innan jag ska åka och sen åker han därifrån direkt till Stockholm, jag kommer alltså behöva säge hejdå till honom en hel vecka innan vilket innebär om 1½ vecka, läskigt och jätteledsamt. Menmen, det löser sig antagligen på något sätt.

Igår opererades linnet bort sina halsmandlar, jag och Anna hälsade på henne på sjukhuset med blommor och kort och hon såg så ynklig ut, men verkade ändå må bra så det va tur. Nu ska hon minsann bli av med halsflussen som hon behövts dra med alldeles för mycket. Fast bli frisk snart linnet så vi kan leka massa innan vi åker.

LÄEP!

6 månader

Jag saknar dig!

Take me by the hand

?

Ett stort frågetecken är det enda jag känner just nu, jag känner mig alldeles tom inuti och det känns som att jag vill få ett ryck a'la Billy Elliot och bara springa ut på gatan och dansa hjärnet. Jag har dock ingen aning om vad det beror på. Har haft en bra dag och har lekt med anna efter jobbet och har precis insett att jag komemr träffa så mycket människor som jag tycker om nu de närmaste veckorna och jag tror att det är en bidragande anledning, då kommer jag så tydligt märka att jag snart åker.

Vänner är det bästa som finns, det är verkligen det. Jag blir glad av att tänka på mina vänner, alla snälla, glada och allmänt glädjespridande vänner! Ni gör så att jag klarar av sådana här dagar, dagar som är ett stort frågetecken.

Laughter is the medicine of life

we change together

This is a call of arms to live and love and sleep together

We could flood the streets with love or light or heat whatever

Lock the parents out, cut a rug, twist and shout

Wave your hands

Make it rain

For stars will rise again

The youth is starting to change

Are you starting to change?Are you?

Together

En kärleksförklaring till min underbara släkt!

Jag har spenderat tre dagar i Stockholm för att fira min morfar som fyllde 80 år. Hela familjen, mina kusiner från Schweiz, Anna och Stina och mormor och morfar, vad skulle jag göra utan er? På olika sätt förgyller ni vardagen för mig. Jag saknar er när vi inte ses och är alltid glad när vi ses. Jag har världens sötaste små kusiner, att all världens energi kunde rymmas i tre så små barn är helt otroligt och väldigt roligt.

Och mormor och morfar, tänk att vara 80 år och fixa kalas för drygt 50 personer, inte fy skam. Trots att mormor är gammal och svag så är hon med och hon leker med kusinerna och fixar mat till oss och försöker vara med så gott hon kan och att morfar är en riktig krutgubbe är inte en underdrift. Tänk dig att vid 80:års ålder skriva en bok och vara med överallt. Jag är grymt imponerad, ni är mina idoler.

Min gigantiska familj är det jag kommer sakna mest när vi reser, inte så konsitgt kanske, fast det här är ingen vanlig saknad utan en saknad så full av kärlek och glädje att det inte ens går att beskriva med ord.

En liten kärleksförklaring är det som får duga för nu.

rensning

Storrensning i familjen Forsbergs hus. Alla lådor, skåp, hyllor m.m. skall rensas och allt onödigt skall slängas. Det är nästan lite sorgligt att se allt bara tömmas och gamla leksaker läggas i påsar och lådor som sedan skall skänkas bort. Så mycket minnen som väcks till liv, men samtidigt är det roligt. Just alla minnen och alla saker man hittar när man rensar. Filmer jag trott har varit borta, gamla fotoalbum och det jag just nu går igenom, min skollåda, där jag sparat prov, arbeten, teckningar och skit sedan lågstadiet. De första åren är någotsånär rensade redan, men alla gymnasieåren står bara i påsar med hur mycket skit som helst. Ändå blir jag så glad när jag går igenom allt. Sagorna jag skrev på lågstadiet är totalt spårade, precis så som barns sagor skall vara. Men när jag nu går igenom allt jag gjort i trean på gymnasiet får jag ett konstigt sug i magen, jag blir sugen på att lära mig igen, jag vill gå i skolan. Jag vill sitta där och höra Karin berätta om historia och de olika religionerna eller när Eva berättar om de olika posykologiska skolorna. Jag vill lära mig igen! Den känslan trodde jag var totalt oexisterande och aldrig att den skulle infinna sig igen, men nu när jag sitter här och går igenom mapp efter mapp och läser mina anteckningar och faktiskt inser att jag lärde mig massa saker och att mina anteckningar faktiskt är till någon nytta fortfarande blir jag jätteglad. Jag tänker på sista gymnasieåret och hur mycket minnen som finns, bara på ett år. Allt vi gjorde i klassen, hur vi gick från klass till ett stort gäng kompisar under vårterminen. Klassresan, brännbollen i Slottskogen, balen, studenten och alla spårade lektioner. Jag längtar tillbaka, jättemycket. Jag riktigt ser framför mig hur jag om några dagar skall ta min väska och mitt anteckningsblock och åka till skolan, gå till skåået och hämta de andra böckerna och sedan gå ner till sal 18 för att sätta mig på en ganska tråkig lektion som ändå är intressant och framförallt rolig på grund av de andra människorna i klassrummet. Det är vad jag längtar efter nu, tyvärr inser jag att det aldrig kommer, menmen, det va roligt så länge det varade. Rensningar är i alla fall bra, just därför att man inser att det som en gång kändes ganska tråkigt i efterhand har stor bertydelse.

Linn

Så har du åkt.

Jag kommer inte träffa dig på nästan 6 månader och har nog inte riktigt förstått det. Det känns som att vi ska träffas imorgon och alla dagar som jag är kvar i Sverige, och som att du sedan ska komma till aussi och hälsa på oss. Jag tror inte att jag vill förstå att du åkt igen. Igår kväll precis när jag skulle gå och lägga mig insåg jag att den tiden du var i Paris i höstas bara är hälften av hur lång tid vi inte kommer att ses på nu. Då började jag gråta. När jag va hos dig igår och sa hejdå i racerfart innan jag va tvungen att åka hem igen så visste jag egentligen att det va hejdå för lång tid, men som sagt förstod jag det nog inte. Därför tillägnar jag detta inlägg till dig. Du är världens bästa Linn och en av mina allra bästa kompisar! Jag kommer sakna dig så fruktansvärt mycket i Australien, men när jag kommer hem igen ska vi leka nästan hela tiden och ha det så roligt så och tills dess är mail och skype ett måste. Ha det underbart nu så ses vi om ett tag men hörs garanterat innan dess. Jag älskar dig!

Nyår

Så en lite sen uppdatering om nyårsafton.

Det här nyåret var ett av de mest lyckade nyåren hitills. Den ständiga hetsen innan om vad man skall hitta på gör alltid att jag blir så stressad. Förväntningarna är så höga, men nu va de precis lagom höga i år och jag hade superroligt.

Middagen först som bestod av räkor, sallad och avokado till förrätt, kyckling med soltorkade tomater, fetaost och pesto och ugnsbakade rotfrukter till det. Efterrätten blev Glass au four, m-m-m. På tolvslaget stod vi uppe vid stenåldersgraven och såg massa fyrverkerier, som Anna så fint uttryckte det "Det här är det enda bra med att bo på ett berg", sant! Sen va det räjv i köket som tills sist spårade till att det va machesallad överallt.

Kort och gott ett väldigt lyckat nyår!