so I weep

In my weakest moments I weep

'Cause I like the way, tears fit my cheek

In my darkest moments, I cry

Oh how I love the way, tears suits my face

I like it salt, I like it wet

Like my makeup in a mess

So I cry hard

Let it fall

And I won't stop until my tears are all shed

In my joyous moments I moan

'Cause it feels so good when I let my water flow

Drip drop, and I cannot stop

Can't stop, no I said no

Drip drop, and I cannot stop, can't stop

I cry for you, cry for you

I cry because I cannot help it

So it runs, and it falls

And ain't no stopping at all

Har precis sett Systrar i jeans och kommer på mig själv med att sitta här och gråta. Jag älskar att gråta och när något är jobbigt eller svårt gör jag det ofta, när jag är trött gör jag det ännu oftare.

Jag har dock kommit på, för ett tag sedan, att jag inte gråter till filmer när det är sorgligt, jag har aldrig gråtit till Titanic, Lejonkungen eller andra filmer där folk dör eller liknande. Däremot gråter jag när de är lyckliga, jag har gråtit till O.C ett flertal gånger den senaste månaden, jag gråter när folk tar hand om varandra och när de mår bra.

Då, då gråter jag.