att lamslå en värld

Tänk vad en vulkan kan ställa till med. Följer spänt Europas lamslagning tillsammans med mamma och pappa. Är glad att mamma inte hade någon flygning för då hade hon garanterat varit fast någonstans i världen, precis som hennes kollegor just nu är. Madrid, Dubai och New York låter iof inte helt fel, men hundrade gången är det nog inte lika fantastiskt som man kan hoppas på. Tänk att ett utbrott så totalt kan lamslå en hel värd, vi lekte med tanken att amerikafärjorna får börja gå snart igen. Nio dagars båtfärd är kanske bättre än en oviss framtid på en flygplats. Eller?

Förövrigt är jag tillbaka i Götet igen, trots att det bara var två veckor sedan sist så kände jag att ett besök satt fint den här helgen, av en mängd olika anledningar. The Apemen spelade igår, Linn ska firas idag, nästa gång blir inte förrän den 28 maj och jag får skjuts både ner och upp. Det sista är ytterst viktigt i dessa vulkantider. Som vanligt när jag är hemma så undrar jag lite hur jag kan slita mig härifrån. Var vid Käringberget med mamma för några timmar sedan och det var precis som torgmötena förr i tiden. Vi mötte folk vi kände vart vi än tittade, folk springer in och ut ur affärer, hejar, skrattar, stressar och umgås. En underbar känsla av gemenskap infann sig, den där känslan man aldrig riktigt upplever i Sveriges största stad. Samtidigt är det något förtrollat med den som gör att jag ändå vänder tillbaka efter varje besök i Göteborg, ständigt förlänger min vistelseperiod. Som sagt, jag är aningens kluven och vet inte riktigt vad som är hemma. Just nu njuter jag bara och tänker på att jag har hittat det bästa av två världar och tar vara på det så länge som möjligt.

KÄRLEK