Om det är någon som har missat det så har jag världens bästa brorsa. Dock råkar det ju vara så att han befinner sig på helt fel ställe just nu. Inte bara fel för att det inte är i Kalmar, inte är i Sverige, inte är i Europa ens en gång. Utan det är fel för att det är Afghanistan. Fel för att det är krig där. Fel för att han inte är här. De senaste dagarna har jag haft en sådan obeskrivlig längtan efter honom. Det var alldeles för längesen vi hördes, alldeles för längesen vi sågs, alldeles för längesen jag ens fick veta om han är okej.
Till idag.
Jag sitter här på biblioteket och var precis på väg att stänga av datorn när han skrev till mig. Ni förstår inte hur fantastiskt det är att prata med någon man älskar men inte pratat med på två månader. Så nu sitter jag här med världens största leende på läpparna och funderar på om jag ska göra en nedräkningskalander, för nu är det mindre än en månad tills han kommer hem. Längtan har nu fått en ny skepnad, med ett slut och ett mål. En längtan och en lättnad, att allt är okej! Nu hoppas vi bara att allt går bra så att vi snart sen. Tack Johan för att du finns, för att du är min bror och för att du är så duktig!
KÄRLEK
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar