Idag har Mirrhe bakat bröd, jag träffat min kära klass igen, Kalla och Haag tagit OS-silver och det vart superfint väder.
Ändå har jag en olustig känsla. Det är något som saknas... Det där lilla extra som man alltid kan vända sig till när man mår lite sämre. Jag saknar min familj helt enkelt. Något fruktansvärt! Jag saknar mamma, pappa, Clara, Hedda och Johan. Även om jag har pratat med både mamma och pappa i telefon igår och idag, facebookat (ooh) med Clara och Hedda och trots att Johan var här igår saknar jag dem så att jag har ont i magen. Nu måste jag få träffa dem snarast! När det känns såhär, funderar jag på varför i hela friden jag skjuter upp mitt besök, men sen ser jag alla fördelar med det och inser att jag gör helt rätt!
Om jag är lite ledsen brukar jag iaf ta fram min Krumellurpiller bok och läsa alla underbara citat av Astrid Lindgren, jag tror att hon är en av de klokaste människor som någonsin har satt sin fot på denna jord. När jag läser den brukar man alltid hitta något som stämmer in på hur jag mår just då och som får en att må lite bättre, ikväll är det från Mio, min Mio;
"När jag låg där och grät och tänkte så där, var det precis som om jag hörde min fader konungens röst. Jag vet att det bara var inbillning, men jag tyckte precis att jag hörde honom. 'Mio, min Mio', sa han. Inget mer. Men det lät som om han menade att jag inte behövde vara ledsen."
Kärlek
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar